.

Jag har alltid varit hoppryttare sen jag började med hästar och det har alltid lockat mest intresse, dressyren har tränats men inte varit speciellt intresserad av att tävla i grenan, utan tränat den för att bygga upp hästen i största hand. Sen när jag fick hem min Rocky som kom direkt från travet började jag rida mycket dressyr, mkt mer än tidigare och började tycka detta va riktigt roligt! Men fortfarande var det hoppningen som alltid låg varmast om hjärtat, men jag vågade mig ut någon gång i dressyrtävlingar iaf.

Tråkigt nog fick jag ju börja året med att ta bort min fina kille och hoppningen har varit rolig men inte som när jag tävlade han, så hoppningen har inte varit en gren jag ridit regelbundet på 2år nu. Jag fick tävla en arab i somras och det va riktigt roligt så, men det var inte densamma häst och tränade heller inte regelbundet med han.


Zalon, araben som jag tävlade på, här va vi på våran första tävling tsm, 70cm. Han första hopptävling någonsin, tävlade honom upp till 1m, felfria rundor upp till 90cm :)



En bild på min vackra från en tävling i säter -10 som vi tog hem en seger!

Löshoppad mina killar här omdagen, både bacardi och pelle visade verkligen att dem kan och vill hoppa så det vore ju dumt om man inte börjar kanske? Åkte till ridhuset idag med Ida iaf och det vart några skutt på dem båda och shit va kul det kändes att vara tillbaka i det, men det märks att hoppningen är en färsk vara iaf haha.

Men kanske dags att släppa det jobbiga och försöka gå vidare och ta sig tillbaka i hoppningen? Iaf ge det en värdig chans till ett försök? Men vi får väl se vad som händer, bestämt mig för att ta något skutt minst en gång i veckan iaf och se vad det slutar någonstans, men är nog värt ett försök eller två. Men förblir nog en dressyrtant iaf ;)

Men som sagt jag saknar året 2010 och tävlingarna och resan med min vackra svarta och skulle kunna göra allt för att få tillbaka den tiden och den hästen, fäller en tår för dig min finfina vän! <3





Bild från våran första/sista start i 1.10



1.10cm, hoppa kunde han ju!



Finaste pojken!

Andra träffen för B-licensen gick av stapeln igår kväll och vi skulle gå igenom hela TR. Att 3h kan kännas så långa, tror dem har regler för minsta lilla grej men men.

Alltid bra att gå igenom och få en stor överblick över det stora hela i största drag? :)
Nu är det iaf bara 4-5träffar kvar sen plockar jag ut licensen! :)

Alla tycker vi väl att det alltid är lika kul med att få hem söta små hundvalpar som springer runt och viftar på svansen och är allmänt söta och mysiga. Men även dem har ju sina mörka sidor. Som sagt så fick jag hem en uuubersöt valp för 2veckor sedan, bloggen har legat nere pga just han. Då han nämligen tycker det va riktigt roligt att tugga sönder datorkabeln för mig, så inte haft tillgång till dator överhuvudtaget och blogga från telefon har inte lockat mig speciellt mycket.

Har hänt en hel del sen sist jag va aktiv här och vet inte vart jag ska börja skriva eller om man bara ska ta en jätte kliv och bara köra vidare från idag och sen fortsätta framåt?

Men vill iaf höja helgen lite och 2-dagars träningar för den magiske Ricardo Reis.
Lördagens träning tycker jag är väl inte så mycket att nämna, fanns ingen ridning, en bråkig häst och ja halva lektion gick åt till att bara få han på bra humör? Men han avsluta riktigt bra och bjöd iaf på en tokfin galopp och va stadig i förvänd :)

Söndagens träning va super från början till slut och tror Ricardo va lika nöjd med min vackra röda som jag var, han va sammarbetsvillig och jobbade från början och desto längre in på lektion vi kom desto högre ridbarhet fick jag på honom, han bjöd än en gång på en riktigt fin galopp där han börjar komma upp riktigt bra och hänger inte lika mycket på bogarna som han har gjort, men det fattas ännu mycket!
Bara att vänta in och tagga för nästa tränings tillfälle!





Den lille grå som jag har hemma fick följa med mig på söndagen och jag passade på att rida han i ridhuset när dem andra var på lunch och den hästen utvecklas riktigt bra för varje dag! Nu börjar han bli trygg i galoppen och vågar ta för sig mer och mer och vågar verkligen använda gångarten.

Är även anmäld till B-tränar licens som går av stapeln idag oxå och håller igång 6veckor framöver tror jag det va, ska bli riktigt kul och skönt att ha det klart sen, så man kan satsa på premieloppet :)

Jag satt och dagdrömde som vanligt över alla hästannonser som ligger ute när jag såg en bild på en fjordings sto som låg ner och ett barn lutade sig mot henne på sidan av, jag klickade in på annonsen just för bildens skull och vart kär. Har länge velat haft en fjording igen då jag som första häst hade en fjording, jag mailade direkt och fråga om intresse fanns för att byta mot mitt 3åriga shettis sto som jag hade ute på annons.

Och så vart det, vi möttes upp vid hamnen vid grisslehamn där vi skulle byta ponnier då min gullviva skulle bli ett mumin troll och flytta till finland.





Chattisponnin som vi kallade henne för hade man aldrig en tråkig minut tillsammans med, hon livade alltid upp stämningen när man kom ut, så fort hon hörde/såg att man rörde sig mot hagen höjde hon huvudet och kom emot en i full fart och ville vara en till lags.

Men såväl som hon hade sina goda sidor så va hon envis som en åsna ibland och hade egna viljor som det där med att gå in i transporten, minns en lastträning såväl när vi skulle gå in, hon sätter en fot på rampen ska ta ett steg upp, tvärvänder och galopperar iväg och släppar med mig hängandes i grimskaftet genom lera och buskar tills hon stannar och bara kollar på mig, haha!

Tråkigt nog fick denna underbara ponny bara stanna hos mig i 2månader och 2veckor och hon vart bara strax över året.

Den där hemska morgonen som man inte vill uppleva kom, hon fick tarmvred. Jag insåg när jag hittade henne att hon va så illa däran, innan veterinären han komma låg hon i min famn och andades tungt, det första jag sa till veterinären när hon kom va att hon skulle hjälpa min vackra vän till ett bra slut och så vart det..

En snabb undersökning och veterinären konstaterade samma sak som jag, det fanns inte mycket kvar att göra för min fina gula vän.

Vi begravde henne på gården, under hennes äppelträd som hon rymde till första dagen hon va här och där med stenar runt om får hon vila.

Vila i Frid du tappra lilla ponni!

Att en häst kan visa så mycket vilja och kapacitet för att sedan ha dagar där dem bara jobbar emot en och trotsar första delen av passet, det är lite roligt men krävande.

Har en 2-årig dam som börjar komma in i trots åldern och då jag fortfarande väntar på att selen ska komma hem till henne så jobbar jag henne bara från marken, så fort vi ska prova på något nytt, om jag kräver lite mer av henne så flyger hon upp på bakbenen och "slåss" för att sedan gå ner och komma fram till mig.

Vet inte om jag ser det som ren trots eller osäkerhet?

Men iaf så jobbar vi vidare från marken och hon blir bara bättre och bättre men hjälmen får vara på tills vidare då jag inte vill ha en hov i huvudet.

Många "travfolk" reagerar på hur jag arbetar henne mer som en ridhäst än en travhäst om man säger arbetar henne mycket från marken, arbetar henne mycket i tömkörning och longering även fast hon är inkörd och klar.

Men jag säger såhär, varför inte exprementera när man har en fot in i båda grenarna för att se om man kan plocka fram något från ridningen som stärker travet? Arbetar medvetet mycket galopparbeten i longeringen, men jag får för mig att det kan stärka upp bra.

Jag strävar för en mjuk och smidig häst som man när åldern är inne kunna ridarbeta, dressyrrida vid sidan om travet. Ser det inte som omöjligt att tävla lite i ridningen samtidigt som trav? :)

Finns många små grejer i travet som kan göra mycket i ridningen och tvärtom, man lär mixa ihop lite!

Vart fattigt med bilder nu på slutet, lovar att kameran får följa med någon dag till stallet (som ligger 50m från huset, haha kanske 75m från datorn ;) )



Delar med mig av en bild på min ridtravar pojk sommaren -09 <3

Att vakna upp till att solen skiner in genom rutan och en wilma som studsar bredvid mig är väl en bra start på en ledig dag?
Ännu bättre start är väl att gå ut och pussa på sina vackra 4-benta och bege sig ut på en tur över åkrarna och bara avnjuta en galopp i solens sken tillsammans med wilma och mina fina pojkar? Det mina vänner kallas livskvalité.

Bacardi blir bara bättre och stadigare i sin form och är mycket lättare att reglera i formen nu och söker sig framåt, neråt, svarar mycket lättare för det jag ber om och är riktigt rolig att rida nu, bara massa plus!

Min lilla söta Pelle som Wilma fick ta sig en sväng om på, jag tror Wilma bara satt och njöt på min fina ponniii. Wilma va förövrigt den första som satt på han när han flyttade hem till mig i maj månad, lite kul för henne att få rida han nu när han kan lite mer :))
Med dagarna som går så blir han bara mer självsäker i sig själv och vågar ta för sig mycket bättre nu och blir stabilare för varje dag som går. Den bruna sadeln som landade hos mig förra veckan, vart väla inte så tokig som jag trodde den skulle bli.. fullt gdk ändå!



Bidrar med en värdelös mobilbild på sötaste ekipaget! :)

Hästarna fick sig en välförtjänt mys och skrot dag idag när tiden inte räckte till för träning av mina liv, jobbet kallade och ist för att träna i mörkret som så många andra dagar fick dem ta en paus, det hade dem förtjänat!



Inväntar selen med spänning så man kan börja köra igång Wildis igen efter liten vila då hon växte så det knackade ett tag. :)

Jag har sen jag var 15år jobbat för att kunna driva mitt största intresse vidare, alltid dragit det största strået för att komma ännu flera steg framåt mot mina mål. Jag har alltid varit tjejen som satt djuren i första focus och hellre varit i stallet en helg när kompisar åker iväg på roliga ting. Har alltid försökt haft huvudet högt oavsett hur tufft det varit men ibland rinner bägaren över och man totalt bryter ihop, men ner på botten för att sedan komma tillbaka upp på toppen igen eller?

Flera gånger när livet känts som tuffast när man slitit som hårdast och mått som sämst och känts sig totalt övergiven har man ändå haft hoppet uppe och fortsatt kämpat, idag har jag med mig i hjärtat att jag är aldrig ensam, aldrig varit ensam.

Jag har i alla år varit otroligt stöttad av mina underbara vänner och framför allt min familj som alltid funnits där vid min sida och alltid hjälpt mig när det krisat. Det är inte alltid folket omkring mig säger saker, gör saker som är märkvärdiga men dem finns där, dem stöttar mig och ger mig allt stöd och backar upp mig när jag behöver det som mest och det är det som betyder mest för mig.

Jag ska fortsätta min resa genom livet, mot mina drömmars mål, ta mig högst upp på min stege och glatt se tillbaka på livet jag gått igenom, både det onda och det goda som hänt mig genom tiden, allt dåligt som hänt kanske har något bra med sig i slutändan, eller?

Oavsett hur tufft jag kommer ha det så satsar jag fullt ut och tänker inte se tillbaka på det som hänt, se på saker som får mig att må dåligt, tuffa saker kommer alltid finnas med mig på ett vis, som bubblan jag pratade om, men en dag står jag på starka ben igen, har tagit mig framåt, nått mina framgångar!

Det jag vill säga med allt drabbel är egentligen oavsett hur omöjligt allt känts, hur tuff ens resa känns så finns det alltid något att kämpa för, en framgång som man vill nå som blir ens egna belöning.

Återigen...
Jag kämpar, jag kommer sakta men säkert att nå fler framgångar komma tillbaka på ruta 1 igen, kommer ha min resa som jag gått igenom med mig i hjärtat i hela livet.

Rocky Boy <3